Deniz
Kalla mig hopplös drömmare, för det är det jag är, eller det jag känner mig som. Jag vill så gärna leva i den perfekta filmen där allt löser sig tillslut. Just nu är jag i mitten, där allt drama och elände får filmen att fängsla dom som kollar. Mitt liv känns som om att inget kommer att bli bra tills jag står där på stranden och kollar in i hans bruna ögon, hör hans lena röst, känner hans mjuka läppar mot mina och jag drar handen genom hans mörka hår.
Jag drömmer mig bort och önskar att två år redan passerat.
Har aldrig haft så fel, kommer aldrig ha det igen.
Kommentarer
Trackback
